Det enda som inte gick så bra var mitt tal. Det gick käpprätt åt skogen. Jag skulle prata om hur Karin och Brendan träffades. Dom träffades på "The Dubliner" när han var i Stockholm på en svensexa för 5 år sen. Hon spenderade natten tillsammans med honom på hans hotell. Dagen efter gav hon honom fel telefonnummer. På måndagen ångrade hon sig och ringde hotellet och sa att hon hade glömt ett halsband hos en av deras gäster och hon skulle behöva få kontakt med honom. Kvinnan i receptionen trodde henne inte men hjälpte henne att skicka ett mail till den kille som hade bokat svensexan. Han skickade vidare det e-mailet till alla killarna som var med på svensexan. Hur som helst så var kontakten etablerad och Brendan kom över och hälsade på i Stockholm redan 2 helger senare. Nu är dom gifta och har barn.
Det här nämndes ju i varenda tal så när det väl var min tur så kändes det dumt att ta upp det igen. Istället gick jag direkt på kärnan, att jag saknade henne, att hon var en av mina bästa kompisar osv. Det hade ju varit fint om jag inte hade börjat gråta mitt i allt. Rösten sprack och tårarna svämmade över. Folk kom fram efteråt och klappade mig på axeln och sa att det var fint. Själv var jag ganska missnöjd.
No comments:
Post a Comment