Oh, jag vet inte riktigt hur jag ska tackla den här stan. Det är en grej om jag går på stan. Då vet jag att jag kommer att stöta på folk jag känner. Men då är jag stassad och kittad. Då går jag rakryggad genom stan och ser cool ut. Precis som; ”Nej jag kände bara för att glida hem lite och kolla läget, för övrigt ska jag hem till mitt perfekta liv i storstan alldeles strax, så att det är inga problem”.
Ungefär så vill jag uppfattas och det kanske går att upprätthålla den fasaden om man bara nonchalant går omkring och morsar på folk. Men ibland måste man ju stanna och prata med såna som man känner lite bättre. Då går det inte att dra förbi med en lätt nick direkt. Nej då måste man stanna till och kanske kramas och utbyta artigheter. Då uppkommer alltid den här frågan; ”Jaha vad gör du nuförtiden då? ” och då måste ju Morran börja dra sin historia om hur jag en gång hade ett liv och sen råkade jag satsa på fel kille åkte till Indien för honom och nu är jag tillbaka igen och bla bla bla bla…
Och även det kan vara okej för åtminstone då, på stan, så ser jag jäkligt piffig ut och som att allt det här kommer att ordna sig, det är bara en tidsfråga. Nu kan det bara gå uppåt.
Men idag när jag var ute i skogen på en powerwalk. Lyssnandes på Lantz i P3 med flottigt hår, jympabyxor och grus i ögonen, så möter jag en gammal gymnasiekompis.
”Nej men Morran vad gör du hemma? Bor inte du i Stockholm?”.
Det är då jag tycker att jag är lite ynklig. När jag dels måste förklara allt från början och jag dessutom ser helt ynklig ut.
Det är då det är si så där att vara hemma igen.
7 comments:
Som Lill Babs sa en gång på TV - det ska vara upp och ned, man ska leva//O
Ja men du kan inte hjälpa det där och folk förstår ju att killar kommer och går, det gäller oss alla...
Det där med Indien var ju bara en skön grej, folk borde vara avundsjuka på att du fick chansen överhuvudtaget och nu är du ju tillbaka "fit for fight" med jobb och hela paketet.
Strunta i dem och känn dig tuff!
/K
Jag hatar känslan att möta på nån vid "fel" tillfälle är förknippat med panik. i en radie av 100 meter runt ens hem ska man få lov att vara ful. Varje man och kvinnas rätt.
Anonym 1: Lill Babs är vis hon!
Anonym 2: Ja jag ska allt visa dem...
Prodis: Ja ibland får man vara ful. Bara att sträcka på ryggen och låtsas som inget!
Det allra coolaste är faktiskt de som lyckas se rakryggade och tuffa ut trots gympabrallor och flottigt hår. Jag lyckas aldrig utan känner mig precis så ynklig som du beskriver, men försöka går ju alltid :-)
Jag tror att de du träffar troligtvis bara tänker: "Jaha, vad synd, men Morran hittar snart ett nytt stjärnjobb"
Sedan kanske de tänker "Men, jäklar vad fit hon var..." ;)
Karolina: Yes så klart lever jag på gamla referenser som cooling.
Blanca: Ja så klart tänker de så...
Post a Comment