Mannen och jag åt en sista lunch idag och då kändes det faktiskt ganska okej, vi pratade löst om att det kanske inte vore så illa att skaffa bebis i Indien när allt ända var som det var. Man kunde ha en liten nanny kanske som hjälpte till och avlastade lite. Tanken värmde mig och det kändes bra att ha en liten sån idé. Avskedet gick ganska smärtfritt.
Morr kom hem till en tom lägenhet efter träning och det första jag såg var mannens nycklar på mattan. Just då kändes allt sjukt tungt och verkligt. Jag kände mig ensamast i hela världen. Gick omkring i lägenheten och sniffade efter honom. ville att det skulle finnas nån liten hemlig lapp någonstans men jag hittade ingen...
Morrans läpp hängde ganska långt ner. Men som en ingivelse ringde Pappa för att trösta och då rann tårarna över på Morran. Efter lite pepp från pappa kändes det lättare och inte lika hopplöst.
Jag fick ett mail från min kusin att hon ska göra kejsarsnitt på onsdag. Hennes bebis ligger fel i magen och den vill inte vända sig. Då blev Morran varm i hela kroppen och spänd av förväntan för hennes skull.
4 comments:
Mitt distansförhållande känns som ingenting när jag nu läser dina inlägg.. Fast när man längtar efter någon är ju alla avstånd för långt bort. Men det är bara att bita ihop! Ska du åka dit o hälsa på?
Ja efter sommaren är planen att jag åka ner och ge det en chans!
Åh Lilla Morran , kram på dig. Det blir bättre och svensk sommar går fort över och då är det dags att resa till Indien. En Östermalms-Bangalore-Morr-bebis låter helt underbart!
Usch vad tungt!
Tungtsomfan...
=(
Post a Comment