När jag badar på landet i Småland så simmar fiskarna undan. De blir rädda för mig eftersom jag är mycket större. Dom har respekt för mig. Fiskarna här inne i stan är alldeles för kaxiga för sitt eget bästa. När man kliva i badet i Fredhäll, plaskar man till lite med foten så de små liven ska ha en chans att komma undan innan Morran kör bomben på dem. Men dom bryr sig inte. Abborrarna sneglar bara avmätt på den och rör sig inte ur fläcken. Morran får snällt försöka hitta en fiskfri plats att hoppa i på. Igår när jag och Tette försökte bada i Rålis simmade fiskarna mellan benen på oss. Not soo nice. För att citera Anders Björk vid KU-förhören med Carl Lidbom 1988 skulle jag vilja säga till Stockholmsfisken:
”Du ska veta hut!”
Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig men jag gillar inte levande fisk längre. När Mannen och jag fiskade strömming på Ljusterö tidigare i somras höll Morran på att freaka rejält. Jag kunde inte ta i dem. Jag kommer inte alls ihåg att jag var så här harig när jag var yngre och fiskade. Nu kunde jag bara inte för mitt liv förmå mig att ta i fisken för att få loss fisken från kroken. Jag höll nästan på att börja gråta. Dom sprattlade så mycket och var slemmiga. Jag utvecklade en egen teknik med att jag tryckte kroken mot hinken och på det sättet fick loss de sprattlande små liven. Om kroken hade fastnat i gälen eller i ögat fick Mannen rycka ut. Jag fick en hel del ”Skärp dig” från hans håll. Hela situationen var mycket konstig och förvirrande, jag kände inte igen mig själv men jag kunde inte skärpa mig.
Jag har dessutom upptäckt att jag är rädd för att simma ut på främmande vatten. Förra lördagen när AM och jag badade på Lilla Essingen fick man kliva ner på en stege och simma omkring tills alla andra hade gått ner. Morran kunde nästan inte hantera situationen. Jag trampade vatten i 190. Så fort alla hade kommit upp kastade jag mig upp på stegen. Jag kan säga att jag badade bara EN gång mer klarade inte hjärtat. Att vara ute på djupt vatten utan ha någon som helst aning om vad som finns under är mer en jag kan hantera. Dels kan det ju finnas fisk sen har det ju hittas en hel del gosiga vattenlik i Stockholm på sista tiden. Om jag skulle få syn på ett lik i vattnet skulle jag verkligen aldrig mer våga bada någonstans.
Jag börjar tydligen bli en sån som är rädd för fågel, fisk och allt mitt emellan…
6 comments:
Jag tror att man kan bli rädd för saker i perioder och sedan gar det över. Ett tag var jag sjukt rädd för uteliggare och knarkare och tittade i "dörrögat" som en rädd pensionär innan jag lämande min lägenhet (och da bodde jag ända pa en av Gbgs största gator i centrala stan där det inte finns utslagna människor)
Kan känna igen det där med att bada lite. Jag gjorde ju det misstaget att jag kollade upp vad som faktiskt kunde finnas där under fötterna i djupet. Big mistake! Om du vill kunna fortsätta bada så kolla INTE upp vad tex Brugd är för fisk...
Blancaflor: ja det får man verkligen hoppas, att jag växer ur det här snart.
Grus: Så där kan du ju inte skriva. Klart jag var tvungen att googla Brugden. Äcklig lite gråhaj dock inte så frekvent förekommande.
He he he ;) Men liten? "Brugden har en normallängd av ca 10 m och kan bli 15 m" och vidare "Utöver de sydsvenska fynden har brugden också fångats vid Möja i Stockholms skärgård". Då jag har landställe i skärgården var det allt som behövdes för att min fantasi skulle löpa amok. Att den bara käkar typ plankton tror jag bara är en myt...
Vanligast är Brugden dock pa västkusten. Jag skulle bli sjukt rädd om jag sag dess skugga glida under baten...
Okej Brugden var inte så liten direkt. Jag kan säga på en gång att Brugden är inget för mich!
hua
Post a Comment