Dagen då Ture föddes....

Vi tog taxi till SÖS kl 08.30. Det var en toppenfin sommardag. Jeppe tog några bilder på mig innan taxin kom. I was huge!

Vi kom in på avdelningen för planerat kejsarsnitt och fick ett rum. Jag tyckte det var jobbigt att inte få äta eller dricka nåt så jag fick lite dropp. Dom gjorde ytterligare ett ultraljud för att fastställa att Ture fortfarande satt i säte. Det gjorde han. Dom sa att runt kl 12.30 skulle det nog vara vår tur. Helt galet att få en tid när man ska få träffa sitt barn. Vi kollade på ett avsnitt av "Six feet under" och lyssnade på Tures låtlista.

Kl 12.00 gick jag på toa. När jag kom ut kom barnmorskan och var sa att nu var det vår tur. Skynda, skynda! In med alla grejer i skåpet. Då blev jag lite nervös och tårarna började rinna. Jag hann liksom inte med. När vi kom upp till operationsalen var alla så gulliga och försökte trösta mig. När någon är snäll mot mig när jag är ledsen så blir det oftast ännu värre. Men jag lugnade mig och narkosläkaren satte ryggmärgsbedövningen. Det kändes som om det rann ner värme i mina ben och dom la mig ner och satte för ett stort skynke. Jeppe pratade lugnande med mig om vad vi skulle göra sen ikväll och i framtiden. Vi andades tillsammans och dom började operationen. Jag kände bara hur dom slet i mig fram och tillbaka men jag "kände" absolut ingenting. Tures huvud satt under mitt revben och när det lossnade kände jag hur trycket över bröstet försvann, som en lättnad. Jag såg på Jeppe att han var ganska nervös och sammanbiten men att han försökte le uppmuntrande mot mig.

Efter ett tag hörde vi ett skrik, och vilket skrik det var sen. "Umäää Umäää" skrek han som besatt. Det enda jag tänkte var "min, min bebis". Barnmorskan kom med honom i famnen och la honom blodig och blå på mitt bröst. Tårarna rann på både Jeppe och mig. Sköterskan tog honom och tvättade honom och Jeppe fick klippa navelsträngen. Han hade tydligen en riktigt fet navelsträng. Kanske det var orsaken till att han var så pass stor. Sen vägde och mätte barnmorskan honom, satte honom i en fin grön landstingsfilt och satte på en vit mössa sen fick jag honom på bröstet igen i ca 20 minuter när dom sydde ihop mig.

När jag var i ett stycke igen rullade dom ut oss till uppvaket. Ture öppnade ena ögat och sneglade på oss. Jag la honom på bröstet och han tog det direkt. Nemas problemas. Han visste vad som förväntades av honom. Vi låg där i säkert 2 timmar och tittade på honom. Det var en mycket speciell känsla att se den lilla (inte så liten) rackaren som legat i min mage i 9 månader. Som varit med oss i Fjällen, Thailand och Schweiz. Att det var just han liksom. Magiskt.

Vi rullades ner på BB när bedövningen i mina ben hade släppt lite och jag kunde röra på benen och jag såg inget annat än Ture. Sköterskorna som mötte oss där beundrade honom och sa att han var mycket söt. Vi fick in en bricka med "champagne" eller det var nog cider, mackor och kaffe. På brickan låg även en liten ros eftersom sköterskorna tyckte att hans mun såg ut som en röd ros. Jag åt upp nästan hela brickan. Jag var så hungrig. Det var helt klart en av mina bästa måltider någonsin. Vi gav Ture apan Alejandro och Jeppe spelade Stevie Wonders "Happy Birthday" för Ture.

Det kom in barnmorska och sköterskor hela tiden och gav mig smärtstillande, tömde kisspåsen och gav oss diverse information. Dom kollade amningen och Jeppe fick byta första blöjan. Jag fick prova att resa mig från sängen. Det gjorde sjukt ont.

På natten turades vi om att ha honom hos oss. Han gillade inte att sova ensam. Jag ammade och det monsunregnade utanför.