Tuesday, February 07, 2006

allvar

Jag läser Ulla-Carin Lindqvist bok; "Ro utan åror". Hur hon på mindre än ett år blir totalförlamad medans hennes intellekt lämnas intakt. Hon blir fånge i en sjuk kropp och till slut ger den upp och tar henne med sig i fallet. Tårarna rinner för min kind när hon skriver om sina små barns oförstånd för att mamma ska dö och ingenting kan sätta stopp för det.

Min kollega nås idag av beskedet att hennes pappa fått testikelcancer. Hon gråter hejdlöst och okontrollerat. Förra veckan fick hennes mamma en stroke och hon är fortfarande svårt chokad av det beskedet. Det här blir för mycket. Hon gråter och hulkar i skrubben. Vi andra försöker tafatt trösta. Orden känns små och konstiga. När hon sansat sig börjar hon prata om att hon är mest ledsen över att hennes små barn kanske inte kommer att komma ihåg sina morföräldrar och att de kanske inte kommer få se barnen växa upp.

Det är i såna stunder man känner sig tacksam över det man har.

3 comments:

Lotta said...

Man kan behöva dom stunderna ibland. Det är läskigt när man tänker på hur mycket som man faktiskt tar för givet. I alla fall jag.

What's Up JR? said...

Det som du skrev var bland det mest tragiska jag läst på länge. Tackan, jag kan stämma in också!

Nu ska jag vara glad och tacksam faktiskt...

PZ

dixi said...

Ibland glömmer vi just det, att vara tacksamma för det vi har.