Tuesday, October 31, 2006

Back

Morran är tillbaka från underjorden. Jag är inte tillbaka med full kraft dock. Det kan jag inte säga. Jag blivit magsjuk igen. Det är riktigt nasty måste jag understryka. Man har ont i magen hela tiden och det tar all kraft och energi formligen rinner ur en. Jag kan bara ligga i soffan apatiskt och läsa eller sova.

Jag har bearbetat den stora chocken mera nu. Vi har pratat igenom det hela mera nu. På nåt sätt har jag nog ganska stark överlevnadsinstinkt. Jag sörjer direkt och intensivt sen går jag vidare. När mina föräldrar skiljde sig grät jag non-stop en hel dag och sen var det över. Sen har jag aldrig gråtit över det igen.

Men mitt humör går i vågor kan man säga. Dels känner jag mig ganska besviken på hela situationen att jag kom hit och satsade på oss och att jag sen får åka hem ensam efter två månader. Alla par som kommer hit till Indien har det jobbigt för man är i en ny miljö som är påfrestande, kanske speciellt när kvinnan inte har ett eget jobb. Man är så beroende av sin partner. Jag trodde dock att vi skulle klara det. Att vår grund var så pass stark. Tji fick jag. Men å andra sidan är jag glad att jag är en person som lever i nuet och tar de chanser som bjuds, även om det går åt pipsvängen ibland.

Sen kan jag faktiskt tycka att det ska bli lite roligt att komma hem. Att komma hem till min familj och mina vänner ska bli kul. Jag ser framemot att söka nya jobb och förhoppningsvis hitta någonstans att bo. Som tur är har jag många vänliga själar i min vänkrets som erbjudit sina soffor, så det ordnar sig nog.

Jag längtar till julen också och jag håller på för fullt och fixar julklapparna(eller jag höll på för fullt innan jag blev sjuk, nu ligger jag mest i min soffa och stirrar apatiskt framför mig)

Jag och Mister har bra och dåliga dagar. Ibland har vi det battre an vi någonsin haft och andra dagar vill jag bara ta första bästa flyg bort från honom.

Jag kommer hem den 9 November. Jag har hört att det är mörkt och kallt hemma och jag har inte ens en vinterjacka med mig. Jag kommer se ut som en dork i kavaj på Arlanda. Alla kommer stirra och undra vad det är för stolle som tagit sig in innanför landets gränser utan en vettig jacka med sig.

7 comments:

Anonymous said...

Klart man ska våga satsa! Visst är det trist när det inte går som man vill men du är stark och kommer fixa det bra för dig!

Du är väldigt välkommen hem och som sagt, du får när du vill komma o dela min lilla lya!

Ses snart!

Blame it on the stones said...

hello! hon som tagit över din lya önskar dig välkommen hem i alla fall, du kan få sova här oxå om du vill! :) ledsen att höra att du har det jobbigt. men du låter stark och jag tycker du är ascool som verkligen satsade och drog till en annan värld som du trodde på! välkommen hem till sthlm. kylan går snart över till vår och då känns allt oftast lite lättare igen.

Blygisens betraktelser said...

Jag fälller tårar. Jag blir fan ledsen när jag läser att
orran och Räven bryter upp. Och att...´Snälla- Kan ni inte tala med varandra?

Anonymous said...

Klart man ska våga att satsa, annars vinner man ju aldrig....
välkommen hem till snökaoset!

Blancaflor said...

Jag åkte hem till Sverige för två år sedan, heart broken, det var inte lätt men samtidigt är det så skönt att vara i sitt land och nära sin familj när man har det lite svårt. Det kommer att bli så bra.

Anonymous said...

Ja M,

Jag vill inte låta dum eller något sådant men jag tänkte och skrev faktiskt till dig för ett tag sedan och undrade vad du skulle hitta på för "eget" där. Jag tror inte att du svarade. Anledningen till att jag skrev så var att jag har varit i (som jag tror det) samma situation som dig. Satsat allt på en man som har lovat allt, gett upp allt för honom och sedan har det brustit...och där står man. Det har nog gjort mig lite synisk tyvärr och jag har insett att jag klarar mig väldigt bra (läs BÄST) på egen hand. Det kommer du också att göra tills du hittar nästa prins. Jag har hittat min nästa men han får mig aldrig någonsin lika långt som MR X..

Kram
Stina

Stora Morran said...

Tack Stina! En good old "I told you so"- knäpp på näsan var precis vad jag behövde. Jag ska försöka lära av dig och ditt gyllene exempel.

Tack ni andra för alla snälla ord. Det värmer faktiskt!