Jag har blivit så himla rädd av mig. Rädd för att nåt ska hända Ture. I måndags kändes det jobbigt att gå till jobbet. Dels ville jag inte vara ifrån honom sen var jag orolig att Jeppe inte skulle vakta honom ordentligt. Jag har aldrig känt så innan. Här om dagen låg jag bredvid honom i vår säng när han drack välling och kände typ "min älskade son undra hur länge jag får ha dig kvar". Helt galet!
I tisdags gav jag Ture lite passionsfrukt efter middagen. Han tyckte det var jättegott. Jag tyckte att han blev röd om kinderna. Men jag vet inte om han var det redan innan eller om han blev det under passionsfrukten. Jag blev rädd och var tvungen att springa till datorn och googla om man kunde vara allergisk mot passionsfrukt. Det kunde man. Så jag gav honom lite mango istället. Det har han ätit många gånger förut. Sen kom jag på att jag i Indien träffade en amerikansk tjej som var jätteallergisk mot mango och gick omkring med adrenalinsprutor ifall hon skulle råka få i sig lite mango. Så då jag vågade inte fortsätta ge honom mango. Tänk om han skulle få en allergisk reaktion av det.
Förut kunde jag stå i köket och Ture gick omkring i lägenheten och kollade på grejer och lekte. Jag kunde kolla till honom då och då men nu är jag som en skugga. Så fort han piper runt hörnet så är jag där hack i häl och kollar så det inte lurar någon livsfarlig nöt någonstans. Sjukt jobbigt, speciellt för mig själv.
På måndag har vi fått tid på SÖS och träffa professor Magnus Wickman som är läkare och forskare inom barnallergi och genomfört något som heter Bamse-studien på 4000 barn om just jordnötsallergi. Han om någon borde kunna svara på alla våra frågor.
2 comments:
Förlåt, men det där måste du släppa. Framförallt måste du lita på din kille att han tar precis lika mycket ansvar för sin son som du gör. Annars kan det där bli ett problem. Det är dock ganska vanligt har jag förstått i både stort och smått från att man inte litar på att dom packar rätt i skötväskan till hur mycket uppsyn dom har. Generaliserar inte men jag har hört flera uttrycka denna oro. Jag var likadan tills nån faktiskt påpekade att alla måste få göra på sitt sätt. Det där med rädslan att nåt ska hända kommer man bära med sig hela livet tror jag men ingen mår ju bra av att man går och oroar sig hela tiden. Förstår att det är kopplat till det som hände förstås men ja hoppas oron släpper lite. Lycka till med mötet, och hoppas lilla Ture mår bra!
Kram!
//Sofie
Sofie: Jag vet att det handlar om mig och mitt kontrollbehov. Min kille har ju varit pappaledig i snart 4 månader och jag vet att han tar hand Ture mycket väl. Det är mer att jag blev så rädd i fredags och det är läskigt att inte vara med hela tiden och skydda men nu när det gått några dagar känns det redan bättre.
Post a Comment