Det finns saker i detta land som inte är helt lätta att vänja sig vid. En av dom sakerna är fattiga människor.
Igår gick jag gatan fram med en tom take-away kaffemugg i min hand. På gatan sitter en mor med ett spädbarn i famnen. När hon får syn på mig ropar hon ett namn och en liten flicka på ca 4 år springer fram till mig och ropar "Mam, Mam" samtidigt som hon börjar dra i min tröja. Jag försöker öka takten för att gå ifrån henne. Jag vet att det inte hjälper något till att ge pengar till gatubarn. Det går inte till dem utan rakt ner i fickan på den som har satt dem på gatan för att tigga. Flickan ger sig inte utan drar i min tröja och hoppar efter min kaffemugg. Till slut ger jag henne kaffemuggen och hon sliter av locket pa muggen och slickar i sig resterna av mitt gamla kaffe.
För några veckor sedan gick jag på en av Banglores största gator. På gatan sitter en 4 årig flicka med en bebis framför sig. Bebisen börjar gråta. Då slår flickan bebisen hårt på kinden sa hon slutar.
Hela den scenen verkligen skär i hjärtat på mig när jag tänker pa det. Jag ville egentligen ta dem båda två under armen och ta med dem hem och ta hand om dem, älska dem.
3 comments:
Oj! Jag fick en klump i halsen när jag läste. Kontraster från verkligheten... och här sitter jag i Sthlmsförorten och tror att jag gör något för världen liksom. Det låter som du har det bra i alla fall! Jag tar hand om din gamla lya så gott jag kan, trivs utmärkt. Take care!
Det hemska kommer du uppleva om några månader, då du inser att du inte längre ser dessa människor utan lärt dig ignorera dem/ O
Stones: Bra att du trivs! Den ar fin lagenheten!
Anonym: Ja det har redan borjat handa. Man orkar inte bli upprord i varje gatukorsning...
Post a Comment