Men jag var tillbaka. Jesper hämtade barnen igår vid lunch och jag gick och dog på soffan vilket var skönt. Jag har bitit ihop och servat barnen i deras influensa samtidigt som jag inte har kunnat ta hand om min egen. Så igår bara ramlade jag ihop på soffan såg allt på tv. Binchade en hela serie på Netflix "The end of the fucking world". Mycket bra serie. Ibland ångestframkallande men ändå underhållande.
Sen samtidigt när man blir ensam utan barnen så kommer all ångest krypande. Vad ska det bli av mitt liv? Hur länge ska jag bo här i denna lilla lägenhet med mina barn? Kommer jag bli en fattig pensionär som äter kattmat och inte har råd med kaffe? Stora frågor ändå.
Jag måste hitta ett jobb som ändå är bra betalt men utan speciellt mycket stressande ansvar och så kan jag ha min catering på helger och kvällar när jag inte har barnen. Så jag kan samtaxeras och få ett lån och köpa en större lägenhet i närheten av barnens skola och förskola. Phew!
Fan livet är verkligen inte alltid uppåt. Vissa stunder av denna separation känner jag mig lycklig, glad och spänd av förväntan av vad framtiden kommer att bära med sig. Jag är så glad att Jesper och jag är vänner och inte osams. Fortfarande är vi varandras typ bästa vänner på ett sätt. Han ställer upp för mig och jag ställer upp för honom.
Men vissa stunder när man inte har fullt upp och det är lite stiltje, när jag inte känner att jag är på väg någonstans då känner jag mig sjukt misslyckad. Dock vet jag att om jag skulle dö imorgon så skulle jag varit så glad över att jag har haft modet att följa mitt hjärta inom det jag jobbar med samt att jag varit ärlig mot mig själv angående min relation med barnens pappa. Vi var inte lyckliga tillsammans på slutet.
Men när jag känner ångesten komma krypande måste jag verkligen jobba för att inte hamna i ett depphål.
Så idag har jag:
- Gått ut med återvinningen
- Hämtat min brors skivor på Recordmania
- Kollat bilen
- Pratat med både mamma och pappa i telefon
- Målat en stege
- Sökt ett jobb
- Ringt en kompis
- Lyssnat på podcasts
- Tagit ett bluecallsamtal
- Betalat räkningar
Listor är det som håller mig flytande.
2 comments:
Vad roligt att du återuppstått, glad att jag hade dig kvar i min RSS läsare. Inte lika kul såklart att du separerat.
Jag är lite i samma sits som dig, fast jag bor ihop med min "man" fortfarande. Är 3 månader sedan jag sa att jag inte ville vara ihop längre, men så skall det hittas lägenhet m.m, inte det lättaste.
Vi har inte berättat för några än (jag har sagt till nära vänner/arb.kompisar men inte till våran släkt eller barnen). Vi är också väldigt bra vänner vilket såklart gör att det inte heller blir ett problem på samma vis att bo ihop även om jag stundtals vill sparka ut honom och få ett varannan vecka liv. Även om vi inte är osams så känner jag mig inte lycklig, kan ofta bli sur och orkar inte med barnen. Hoppas allting blir bättre när vi kommer ifrån varandra.
Hej Anna!
Vad kul att du fortfarande följer mig. Ja du relationer är ju typ det svåraste i livet. Skönt när man fortfarande är vänner. Jag tror det gör hela skillnaden för hur barnen tar separationen. Hur man behandlar varandra under tiden och efter separationen. Inte så lätt jämt men det är ju enklare sen när man inte bor ihop och kan ta paus. All styrka och kärlek till dig. Det blir bra till slut även om det kanske tar ett tag.
Post a Comment