Min förlossning del 2

Men när jag kom in i förlossningsrummet fick jag äntligen äta och dricka lite. Jag åt så gott jag kunde men lunchen bara växte i munnen. Jag hade liksom inte kraft att äta. Jag tyckte mina värkar var sjukt starka. Jeppe fick jobba hårt med att trycka på mina höfter och fläkta mig efteråt.  Till mitt försvar har jag i efterhand hört att värkarna kan vara starkare när vattnet har gått. På nåt sätt fick jag ändå i mig lite mat och coca cola och fick lite energi.

Vi flåsade på Jeppe och jag men när klockan var 15.00 var jag redo att ge upp. Jag sa till barnmorskan att jag pallar nog inte detta ni får snitta mig. Då sa hon att "nej nu ska du få lite epidural så blir allting bra". Jag började gråta och sa att jag inte trodde henne. Det skulle säkert ta en timma eller fler för det hade jag läst att det kunde göra. Men hon gick ut ur rummet och kom tillbaka direkt med en narkosläkare. Hon hade haft tur och stött på en på avdelningen.

Maj gadd! EPIDURAL gjorde hela skillnaden. Sen höjde hon styrkan i lustgasen. Jisses, vilken fjong det blev i den där tratten. Nästan lite läskigt. Om jag råkade prata samtidigt som jag andades in lustgas så fick jag värsta "efterlyst-rösten". Sen tuffade det på ganska bra ändå. Jag fick värkstimulerande och till slut var jag helt öppen. Dock var Elsas hjärtljud lite väl höga så en läkare kom in ett par gånger och tog prov på hennes huvud i fall det skulle visa sig att hon inte fick tillräckligt med syre. Till slut så sa läkaren att hon måste ha "krypit ner" till midnatt annars måste man överväga andra metoder att få ut henne. Då var det bara 1 timma kvar. Jesus som jag kämpade på alla möjliga sätt. På pilatesboll och stod upp i sängen och höll på.

Vid midnatt kom läkaren tillbaka och undersökte mig och sa att tyvärr var hon inte ända framme än nu måste dom tyvärr plocka ut henne med kejsarsnitt. Då brast det lite för mig. På ett sätt var jag glad att det snart skulle vara över, smärtan och att vi snart skulle få träffa vår flicka men samtidigt kändes det så surt att jag hade kämpat så i flera dygn för en naturlig förlossning och så skulle allt sluta i snitt ändå. Att jag skulle bli snuvad på konfekten. Jag var inte den muntraste patienten på operationsbordet. Vi fick sätta på vår låtlista medans alla jobbade för att göra mig redo. Dom öppnade mitt gamla snitt och jag kände när läkaren klippte i mig. Jag kände inte smärtan men jag kände att han gjorde det. Sen blev det lite slitande fram och tillbaka och snart hörde vi en liten bebis skrika. Det var en obeskrivlig lättnad och snart hade jag en liten blodig klump på mitt bröst. Både Jesper och jag grät.  Samtidigt som Jesper fick gå bort och klippa navelsträngen så kände jag hur trött jag var. Jag rullades iväg på uppvaket och Jesper fick gå med Elsa till vårt rum och lägga henne hud mot hud. Jag sov i 2 timmar och vaknade av galna svettningar och lite feber. Jesper kom ner med Elsa men vi inte lämna uppvaket förens mitt blodtryck hade gått ner och jag kunde lyfta benen. När vi sen kom till rummet kom sköterskan in med den efterlängtade "brickan". Vi åt lite och sen sov vi några timmar till innan gryning med vår bebis på magen.

Vi stannade 2 nätter till. Trots att Elsas förlossning slutade i kejsarsnitt så är jag ändå glad över att faktiskt nästan genomgått en förlossning. Att ha den erfarenheten även om jag blev utan själva krystandet. All personal på BB Stockholm var helt underbar och det kändes som vi fick den bästa tänkbara vård där.