Livet

Det känns som vi bara kämpar och kämpar nu för att hålla huvudet över ytan bland alla sjukdomar, snö och kyla. Elsa är sjuk igen och i måndags gick jag till barnläkarmottagningen i Liljeholmen och fick träffa en jättegullig läkare som lyssnade på Elsas bröst och sa att hon var ett gränsfall för att få läggas in igen. Jag började nästan gråta. Men hon fick några inhalationer så slemmet lättade i bröstet och så fick vi åka hem igen. Läkaren ringde sen på eftermiddagen och så fick vi komma tillbaka i tisdags och igår och inhalera mera. Sen sa läkaren att det räckte. Jag kände mig så evinnerligt tackdam att vi slapp sjukhus denna gång.

Även om jag älskar vår Donkey (nu låter jag som en av alla dom där mammorna på barnvagnsforumen) så är även den lite tung att dra när det inte är plogat på trottoaren. Att pressa ca 3o kg framför sig i snö är ingen lek. På kvällen kändes det i hela kroppen. Jag fick en genomkörare kan man säga.

Jag börjar bli så less på att åka Tunnelbana 4 gånger om dagen och hämta och lämna Ture på förskolan i Hornstull. Jag ringde stadsdelsförvaltningen och dom sa att dom kan erbjuda oss förskoleplats i fruängen, Liljeholmen eller i Axelsberg men inte här i Aspudden, förens kanske till hösten. Jag typ dog när jag hörde det. Hela min mammaledighet ska jag spendera på tunnelbanan i stort sätt. Dom säger att livet måste vara lite jobbigt också...