Tröst

Det här inlägget ger mig viss tröst faktiskt. Att det finns andra som kanske överreagerar ibland. Det får mig faktiskt att känna mig oerhört stabil och normal. Fast ibland kan man känna sig så jäkla irriterad utan anledning. Ibland kan man också börja gråta för en struntsak. Som när Jeppe föreslog att jag skulle gå ner till frisören på gatan. Den med hårstajling bilder sen 1989. Då började gråta och frågade honom om han tyckte jag skulle skaffa förortspage. Lilleskutt-tårarna sprutade på mig och han skrattade. Då började jag i of sig också skratta. Jag insåg att min reaktion kanske var lite överdriven.